Den gudomligt feminina visdomsvägen

En ny tanke på livet…kanske…

Jag vill giva er alla kärlek, kärlek att förmå när förnimmelserna begrundas av visdomens heliga anda. Lever vi i en värld där endast solljus och dess dogmatiska grunder befinner sig utanför sfären av pespektivsbegrundande lärdomar. En gnosis som endast uppfinner ljuset och kärleken. Jag satt en dag och lyssnade till begåvade Erik Schuldt och insåg just i denna sekund av optimistisk idealism sammanväven i ett förbund av ändelser, att bejaka livet ur ett känsloperspektiv är det enda sättet att uppnå alkemi. Utöver att vända sitt brinnande hjärta mot den eviga graal, prästinnor, präster, kyrkor och Gud, vända sig och betrakta samt reflektera i den djupaste av hjärtesorg, in i känslolivets dolda kammare och låta känslorna flöda. Därefter grunda sig med fötterna på jorden istället för ständigt i molnen och säga, jag hör, jag känner, jag är och jag förblir.

Tack.

Förmå ej förakta. Jag vill uppnå en visdom bunden i den vita silkestråd av primitiv natur och levnad. Se bortom regnbågens färger och utlovade skatter och bejaka den mänskliga bågen vi alla spänner vid vårt hjärta. En pil in i mörkrets väsen, en eldstad endast den icke lärda men kloka just av livet självt förmår finna. Ett klokt barn, detta barn vi alla bär djupt i våra hjärtan som talar till oss, varnar och giver visdomsord när vår högmodiga maskulinitet dränkt oss i egocentrisk välvilja. Förmå ej förakta detta budskaps gyllene sedvänja, vänj dig icke vid hat men ge heller inte vika. Stå stadigt, håll rädslan som ett nyfött barn, lyssna med klokhet och släpp den lös i det djupa havets kärleksband. Låt den springa med hatet löst i sin hand nere på den mörka sandbotten och förmå ej förakta. Låt sorgen flöda och låt den springa men in i dig med dess tårar som rosenkors nerför de blommiga kinder av barn. Måla på örnens vingar med din träpalett av mörka färger, måla din sorg och ilska för när dagen är kommen är den ändå djup. När du givit in spring iväg och utropa ett glatt på återseende. Men var icke dum eller vandra i ungdomens farliga skog, istället se till grantopparna, klättra i eken, smek räven och när tiden är kommer flyg, bort från denna gråa stad, lev i natur. För naturen är vår sanna och enda kyrka. Både den mänskliga naturen av sorg, lycka, kärlek och skrik samt naturen där vi finner vår primitiva livskraft att beskåda i kreativitetens härlighet. Var ärlig dölj dig icke från sanningen, bryt ihop och visa lojalitetens sanna eld. För i den skall mörkret brinna och du återuppstå.

Tack.

Av: Anonym gästkrönikör

ps. ta detta med en nypa salt för guds skull, skrev detta på två minuter:) peace n love

Facebook
Facebook Pagelike Widget