Alchemical-StarSOPHIA

I alkemin möter vi även Sophia som sjöjungfrun eller som sirenen Melusina ur vars bröst visdomens mjölk och hjärtats röda elixir flödar. Hon är en merkurial aspekt bortom gott och ont och för att få ta del av hennes gåvor måste vi först ha förförts av hennes sång som lockat oss ner i Urmoderns djupa hav. Där väntar skatter för den som klarar detta kaotiska vatten men annars ond bråd död eller sinnets upplösning.

Melusina

I kabbalan kan vi se motsvarigheten i kunskapsbrunnen DAATHS sefira på Livets träd. Brunnen är också en port ner i avgrunden, som är ett resultat av det fall som en gång skedde. I och med fallet förlorade vi tillgången till Livets träds krafter i sin helhet och blev dödliga. När vi söker återta vårt förlorade paradis måste vi åter överbrygga den avgrund som skiljer de högre världarna från de lägre och det sker när vi vandrar prästinnans stig på Livets träd som förbinder TIFARETH och KETER.
Alkemisten som fallit ner i brunnens mörka kaos förlorar sig lätt i gudinnan Mayas illusoriska väv. På samma sätt kryper pilgrimen runt på sina knän i Chartres labyrint. Men genom att möta sitt inre odjur och sina rädslor djupt nere på botten av sitt väsen, når man till slut fram till centrum, till centralsolens hjärtpunkt där alla illusoriska dimslöjor löses upp.

CHARTRES LABYRINT

Likt Theseus, som enligt legenden dödade odjuret Minotaurus i mitten av labyrinten och sedan med hjälp av Ariadnes röda tråd hittade ut ur labyrintens skengångar, kan människan med hjälp av Ariadnes röda kärlekstråd finna utgången och stiga upp ur Urhavets urkaos – massa confusa.

Inom alkemin ser man det som att man tvinnar livets och dödens ödestrådar och när man har uthärdat det tillräckligt länge så börjar man till slut se väven, själva skapelsens matris. När matrisen blir synlig kan vi också bli delaktiga i vårt eget livsöde för vi arbetar då tillsammans med den gudomliga försynen. Med hjälp av Ariadnes röda tråd spinner vi vår verklighet kring vår realiserade mittpunkt – vårt Själv och vårt sanna jag – och kastas då inte runt i ödeshjulets periferi.

Ariadne och Theseus
Vi häver alltså ödesgudinnornas verkan genom att vandra in labyrintens centrum där guldet, skatten eller det realiserade Självet uppenbaras. I sin hand har man då visdomens salt som i alkemin både symboliserar den visdom som man får genom livserfarenhet och den eftertraktade saltkroppen varigenom medvetandet kan transcendera materiens slöjor. Den alkemiska metaforen gestaltar det som att man då får smaka visdomens mjölk ur sjöjungfruns eller Sophias fylliga bröst. Gudinnan Sophia som först uppenbarade sig i sin svarta och neddragande aspekt som Maya eller Melusina byter då skepnad och framträder i sin närande och moderliga aspekt som den Röda Sophia som när filosoferna – de som älskar Sophia. Hon bjuder på sitt visdomselixir till den som vågat träda ner och in i sitt eget djupaste mörker för att där erhålla skatten och den egna gyllene essensen.

 Sophia i Aurora Consurgens

Tempelprästinnan 2017-07-15

 Melusina

Comments are closed.

Din Bild