Det är sannerligen mycket märkligt att den roman jag just nu skriver slutet på har visat sig besannas på så många sätt. De första årens skrivande var nästan läskiga eftersom det som skrevs ner visade sig hända i den så kallade verkligheten. Samtidigt gick det inte att skönmåla och skriva utifrån mitt ego eller de mänskliga behovet utan bokens röst talade sitt eget tydliga språk. I dag många år senare finner jag detta fantastiskt och genom bokens imaginativa skrivsätt som samtidigt skapar en verklighet har jag varit med om liknande upplevelser som jag diktat.  Sådana storslagna äventyr som jag i mitt lilla jag knappt skulle kunnat komma på att drömma om. Jag antar att det är därför boken tar sådan tid att fullborda för orden blir till kött och omskapar den matris som jag själv lever i. Alla de mysterier som huvudpersonerna har fått nysta upp i boken omhemligheternas hemlighet har det nu till slut givits svar och jag häpnar… Med åren har jag lärt mig att ha tillit till både livet och den konstnärliga processen och insett att livet till och med kan vara större och mer fantastiskt än dikten! Dikten...

 

Prästinnan 2016-02-04

Comments are closed.

Din Bild