Den fallna Sofia, som täcks av de mörka planeternas slöja, gestaltas i alkemin också som den förföriska sjöjungfrun eller sirenen Melusina. Hon är en merkurial aspekt bortom gott och ont och med sin förförande sång lockar hon alkemisten ner i Urmoderns djupa hav. Där väntar skatter för den som klarar detta kaotiska vatten men annars ond bråd död eller sinnets upplösning.

I kabbalan kan vi se motsvarigheten i kunskapsbrunnen daaths sefira på Livets träd. Brunnen är också en port ner i avgrunden, som är ett resultat av det fall som en gång skedde. I och med fallet förlorade vi tillgången till Livets träds krafter i sin helhet och blev dödliga. När vi söker återta vårt förlorade paradis måste vi åter överbrygga den avgrund som skiljer de högre världarna från de lägre.

Alkemisten som fallit ner i brunnens mörka kaos förlorar sig lätt i gudinnan Mayas illusoriska väv. På samma sätt irrar pilgrimen runt på sina knän i Chartres labyrint. Men genom att möta sitt inre odjur och sina rädslor djupt nere på botten av sitt väsen, når man till slut fram till centrum, till centralsolens hjärtpunkt där alla illusoriska dimslöjor löses upp. Likt Theseus, som enligt legenden dödade odjuret Minotaurus i mitten av labyrinten och sedan med hjälp av Ariadnes röda tråd hittade ut ur labyrintens skengångar, kan människan med hjälp av Ariadnes röda kärlekstråd finna utgången och stiga upp ur Urhavets urkaos – massa confusa.
Inom alkemin ser man det som att man tvinnar livets och dödens ödestrådar och när man har uthärdat det tillräckligt länge så börjar man till slut se väven, själva skapelsens matris ungefär som i filmen Matrix. När matrisen blir synlig kan vi också bli delaktiga i vårt eget livsöde för vi arbetar då tillsammans med den gudomliga försynen. Med hjälp av Ariadnes röda tråd spinner vi vår verklighet kring vår realiserade mittpunkt – vårt Själv och kastas då inte runt i ödeshjulets periferi.
Vi häver alltså ödesgudinnornas verkan genom att vandra in labyrintens centrum där guldet, skatten eller det realiserade Självet uppenbaras. I sin hand har man då visdomens salt som i alkemin symboliserar den visdom som man får genom livserfarenhet. En alkemisk metafor gestaltar det också som att man då får smaka visdomens mjölk ur sjöjungfruns fylliga bröst. Gudinnan Sophia som först uppenbarade sig i sin fallna och neddragande aspekt som Maya eller Sirenen byter då skepnad och framträder i sin närande och moderliga aspekt som bjuder på sitt visdomselixir till den som vågat träda ner och in i sitt eget djupaste mörker.

Tempelprästinnan 2012-02-07

 

Comments are closed.

Din Bild